Svenska tidningar skriver sällan om människor som tar sitt liv.

Det är mycket ovanligt att vi namnger personer som hamnar i en kris så djup att man inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt liv på det tragiska sättet.

Ändå var det precis vad Sundsvalls Tidning gjorde när vi förra veckan berättade om händelserna kring 12-åriga Sofia Sundbergs död.

Många läsare har upprörts över händelsen, några har ifrågasatt tidningens hantering av frågan. Att vi överhuvudtaget har publicerat saken.

Jag ska försöka förklara hur vi har resonerat.

I de Spelregler för press, radio och tv som svenska medier stödjer sig mot i sin etiska hållning heter det i en av publicitetsreglerna:

"Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga."

Hänsynen till anhöriga är det tyngsta argumentet mot publicering. Det ska i sin tur vägas mot det som brukar definieras som allmänintresset.

Allmänintresse är inte nyfikenhet. Allmänintresse är inte heller detsamma som att många är intresserade. Allmänintresse innebär att det finns ett värde i medborgerlig insyn i det som har inträffat.

Vi har berättat om hur Sofia inte orkade fortsätta sitt unga liv. Men berättelsen handlar egentligen om något annat. Om unga människors utsatthet. Om mobbning. Om vuxenvärldens otillräcklighet. Om vad vi kan göra för att lära av det som inträffat och se till att det inte händer igen.

Det var det som motiverade oss till publiceringen. Sofias tragiska död var utgångspunkten för den berättelsen. Och vi tog steget efter kontakt och resonemang med föräldrarna.

Det finns svårigheter och fallgropar i en sådan publicering. Det är jag och mina medarbetare väl medvetna om. Jag ska nämna åtminstone tre.

Vi möter människor i chock. Förstår man medias avsikter? Kan man rimligen överblicka konsekvenserna av publiceringen?

Vi är händelsen så nära i tid att vi riskerar att dra alltför snabba slutsatser om orsakssamband. Har vi förstått vad som verkligen har hänt?

Vi skuldbelägger och förstärker traumat i stället för att skapa möjlighet till konstruktiva åtgärder. Har vi rätt att agera så?

Jag har i samtal med ett par inblandade och i mejlväxling med en läsare mött invändningarna.

Avgörande i mitt beslut att publicera (för det avgör den ansvarige utgivaren ytterst ensam) har varit att det så uppenbart finns en koppling mellan Sofias död och det hon tidigare upplevt i skolan. Om det vittnar föräldrar och andra vuxna. Och det finns en dokumentation om en kaotisk skolsituation genom ärendets behandling i skolförvaltning och humanistiska nämnden.

Under en knapp vecka har vi följt händelserna på nyhetsplats, på insändar- och debattsidor samt i ledarkommentar. Närmare 200 kommentarer har gjorts på nätet.

Mycket har varit känslosamt; uppdämd ilska, stark frustration, högljudda krav på åtgärder, beskrivning av egna erfarenheter av mobbning. Men framförallt har det funnits en djup medkänsla med Sofia och hennes familj.

Min förhoppning är att publiciteten och debatten trots allt ska föra något gott med sig. Att sorgen ska kunna följas av konstruktiva lösningar, att besinning ska följa på ursinne, att oförsonligheten ska kunna ersättas med dialog.

För det har också vi på Sundsvalls Tidning ett ansvar.