Förra fredagen var det sedvanlig skolavslutning för grundskoleelever i domkyrkan här i Härnösand. Min dotterdotter som gick ut tvåan fanns med i den till trängsel fyllda kyrkan. Vi anhöriga, elever och vänner fick vid ingången ett programblad i våra händer. Jag kände mig förväntansfull när jag gick in och satte mig. I programbladet fanns namnen på dem som höll i de olika programpunkterna samt texterna till de sånger och psalmer vi skulle sjunga. Jag lade märke till förnamnen på de elever som skulle tala och sjunga för oss. Det var inte förvånande nygamla namn som Matilda och Kalle, August och Emma, Alva och Arvid. De gamla namnen kommer tillbaka. De flesta av de här förnamnen hade en blomstringstid mellan 1885 och 1919 och har det igen genom att de återkommit starkt på 1990-talet. Rektor Siv talade också. Hennes namn är inte lika populärt som det var 1930-1950.

När vi sjöng Idas sommarvisa hörde jag att de flesta sjöng barnen i stället för barna (där barna kan springa omkring) och benen i stället för bena (och bena blir fulla av spring). Eftersom jag sneglade ner på texten i programbladet lade jag alltså märke till det sångliga uttalet som snarast hör till en skriftbild men inte till Astrid Lindgrens text. Jag hör också att ungdomar av i dag tydligt uttalar sparkade, dansade eller firade enligt skriftspråksbilden med böjningsändelsen -de. Även ordet och uttalas skriftspråkligt åck. Det vanliga ordet jag har ett tydligt uttalat g som avslutning. I min fyrtiotalsgeneration tror jag att motsvarande ord i talat språk låter så här: sparka, dansa, fira, å, ja. Åtminstone uttalar jag dem så. I skolan fick vi lära oss att uttala ordet och som å även vid högläsning.

I förra veckan var det studentutsläpp och även om den gamla studentsången Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår inte så ofta sjungs längre har den diskuterats i tidningar. Jag har där läst att det ska heta sjungom och låtom vilket vi naturligtvis håller med om. Men språkforskarna är oense på den här punkten. I den ursprungliga versionen från 1853 lär man ha sjungit sjung om och låt oss fröjdas. I studenttraditionen ändrades detta till sjungom och låtom.

En vanligare studentsång i vår tid är: För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten! Fy fan va’ vi är bra! Denna sång sjungs till melodin For he’s a jolly good fellow. Ja, den gamla studentsångens text känns en aning förlegad i vår tid. Den nya är enkel att komma ihåg och kan, om man är positiv, möjligen beskrivas som ungdomligt uppsluppen… Behöver vi kanske en ny studentsång med ett något mer existentiellt innehåll?

Snart är det midsommarafton och då dansar vi runt majstången och sjunger Små grodorna. Majstången är den starkaste symbolen för midsommarfirandet. Seden med den löv- och blomsterprydda stången kom till Sverige från Tyskland redan under tidig medeltid. Maj är ett gammalt ord som betyder grönt löv och härtill maja, som innebär att man smyckar med löv. Enligt gammal midsommarsed ska den unga ogifta kvinnan plocka sju (eller nio) olika sorters blommor som hon lägger under huvudkudden för att i drömmen få se sin tillkommande. I slutet på 1800-talet nedtecknades de nio blomster som borde finnas i midsommarbuketten: groblad, johannesört, krasse, nattskatta, kamomill, körvel, fänkål, nässla och äpple. Min kännedom om dessa utvalda växters inverkan på doftsinnet och drömvärlden är ringa men jag tror att de är magiska och drömfrämjande. Till sist önskar jag er läsare en Glad midsommar!