Varje år inträffar ett större antal naturkatastrofer, inte sällan skördar de mängder av människoliv. Det är orkaner, översvämningar och jordbävningar. Ofta sker de långt från Sverige, och rapporteringen i de svenska massmedierna brukar vara medioker.

För att vi inte orkar.

Det finns inte en chans att vi ska orka engagera oss i allt som händer hela tiden i hela världen.

Men det finns undantag. Om en orkan är på väg mot USA. Eller om en tsunami drabbar Thailand.

Vi bryr oss om sådant som känns relevant för oss. Och vad gör tsunamin i Thailand relevant för mig?

Jag har varit där på semester. Jag har träffat massor av thailändare och jag kan sätta mig in i att vara svensk på semester i Thailand.

Tidningarnas innehåll styrs till stor del av vad som engagerar läsarna. Och av vad som engagerar journalisterna. Därför har det varit fantastiskt intressant att följa rapporteringen från Iran de senaste veckorna.

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att om motsvarande hänt i Iran för låt säga fem år sedan skulle jag inte ha varit lika engagerad. Inte för att jag tycker att demokrati är viktigare i Sverige än i Iran, utan för att jag inte hade något att relatera till. Iran var för långt borta. Iran väckte inga känslor hos mig.

Idag är Iran en del av mitt liv, det som händer där tränger sig in i min vardag, genom ständiga rapporter, uppdateringar och genom att jag själv kan bygga relationer till personer på platsen, genom att läsa deras bloggar, följa deras uppdateringar på Twitter och direkt se deras filmer och bilder från det som händer på gatorna i Tehran.

Jag satt hemma i min lilla värld framför min lilla dator när rösterna räknats och upproret började. Först följde jag det hela genom Kinga Sandén, en reporter från Sydsvenskan som var på plats och uppdaterade regelbundet med 140 tecken långa texter på Twitter. Lite senare samma dygn sökte jag på #iranelection och Iran kom in i mitt vardagsrum, lade sig bokstavligen i mitt knä där jag hade min laptop, och jag var inte ensam.

Kritiken mot de stora massmedierna var massiv i början, för att de inte rapporterade tillräckligt. Så småningom blev Iran en av de största nyheterna världen över, i flera dagar.

Det skulle inte ha hänt för tio år sedan. I och med att utländska journalister kastats ut ur landet skulle det för tio år sedan ha varit svårt för att inte säga nästan omöjligt att få veta vad som händer i landet.

Relationer skapar relevans. Och engagemang.

Internet krymper världen. Jag kan idag uppleva större samhörighet och mer intresse för en nyss okänd kvinna i Iran än jag gör för någon drabbad tre kilometer bort. Det är inte geografin som är avgörande längre. Inuti är vi människor mer lika än vi tror. Varför skulle jag ha mer gemensamt med en 86-årig man i Indal än med en 36-årig kvinna i Iran?

Det är en spännande tid. När så stora medier som CNN och BBC bygger sin rapportering på den medborgarjournalstik som distribueras via mikrobloggen Twitter, och även nyhetsprioriterar utifrån vad som sägs där - då är det ett säkert tecken på att mediernas roll är i förändring. Och det har bara börjat.

Sofia Mirjamsdotter