Först Solnahallen, förstås, där allt började – och slutade.

69–75 lyste kvar på resultattavlan långt in på sena kvällstimmarna, när drakarna lämnat golvet, omklädningsrummet och hallen tillförmån för städpersonalen.

Bussfärd in på Stockholms hjärta tog vid och en första segermiddag – med champagne, förstås – intogs på sportbaren O'Learys innan det var dags att knalla vidare i natten. Mot Engelen. Med den pampiga SM-guldsbucklan i säkert förvar.

För vem vill jiddra med medelpadska tvåmetersjättar.

En av de längsta, största och mesta basketdrakarna i 2000-talets Sundsvall är Michael Palm, svensk-amerikanen som aldrig tidigare vunnit någon titel.

Medan många av de andra dansade, tjoade och testade drinkar i baren satt Mike lugn och trygg med ömsom den ena, ömsom den andra och ibland båda händerna på pokalen...

Stockholmaren Olivier Ilunga hade hela halva släkten på plats och verkade hemtam.

En och annan familjär medlem ur middagssällskapet, som för övrigt också bestod av ett stort antal supportrar, hade hängt med till Engelens innandömen, vilket ökade trycket på dansgolvet när "We are the champions" dundrade ur högtalarna.

För att inte tala om hur herr och fru Rush, som studsade som kängurur (hm, lätt överdrift, men ändå) när Men at works klassiker "Down under" spelades...

Anders Öhrn förlängde sitt födelsedagsfirande...tills materialaren Anders Lundin, tränarna Peter Öqvist och Pontus Frivold började samla ihop styrkorna vid strax före 03.00.

...och så ut i den friska, litet fuktiga Stockholmsnatten, runt hörnet mot Djurgårdsfärjorna till och där på en parkering väntade bussen, som tog gänget vidare. Norrut, hemåt och om sömnen blev dålig blir det till att vänta.

För nu väntar hyllningar på hemmaplan.