Den stora OS-febern har ännu inte kommit till Vancouver med sina 2,5 miljoner invånare på den kanadensiska västkusten. Symbolen med de fem ringarna är på plats vid flygplatsen. Men i downtown är det nästan bara vid Nelson street, där nedräkningen mot spelöppningen sker på en stor staty, som OS-symbolen syns ordentligt.

Däremot så jobbas det för fullt med att göra OS-byn klar intill vattnet i False Creek i centrala Vancouver. Dessutom putsas det på den stora arenan BC Place där invignings- och avslutningsceremonin – och de dagliga prisutdelningarna – ska hållas.

Hockeyarenan GM Place, som under OS fått namnet Canada Hockey Place och som är Vancouver Canucks hemmarink, är däremot i toppskick. Det är där Tre Kronor ska ta OS-guld i februari.

- Det är fantastiskt stad att ha ett olympiskt spel i. Det är ett jättetrevligt folk. Som svensk är det väldigt lätt. Vi är båda ganska raka. Kanadensarna pratar inte runt utan säger vad de tycker – vi har samma ”tänkt”. I Turin satt italienarna och viftade och man visste inte vad de menade. Här är allting klart i tid, berättar Gunilla Lindberg.

– Sedan är det otroliga ishockeyintresset här. Här är det hockey, hockey och hockey, säger Gunilla Lindberg som under OS kommer att bänka sig för att se Tre Kronors fighter.

Det är i slutet av augusti och hon är på plats för det sista mötet mellan IOK, Internationella Olympiska kommittén, och VANOC, Vancouvers olympiska kommitté. De sista detaljerna spikas, IOK backar upp spelen med 200 miljoner kronor extra för uteblivna världssponsorpengar. Nu är det upp till Vancouver att bygga klart och få fart på spelen.

– Det är ett OS, men på två orter. Men alla som tävlar här nere i Vancouver kan bo i OS-byn – det är nära till hockeyn och skridskoåkningen och curling. Det är gångavstånd till hockeyhallen och till prisutdelningen. Så är det också uppe i Whistler – alla kan bo i den OS-byn, säger Gunilla Lindberg.

Det är viktigt för henne – samvaron mellan idrottarna.

– Just mötet mellan människor och de vänskapsband som knyts under ett OS är speciellt. Det är helt fascinerande att se när man går omkring i en OS-by. Det är stort, tycker hon.

Det var i Prag 2003 som Vancouver fick vinter-OS 2010. I sex år har kanadensarna jobbar. Gunilla Lindberg har i år jobbat 40 år inom den olympiska rörelsen. Först på Svenska olympiska kommitténs kansli, sedan som generalsekreterare för SOK sedan 1989. 1996 valdes hon till ledamot av Internationella Olympiska kommittén. Fyra år senare satt hon i styrelsen. Och 2004 fram till ifjol var hon en av fyra vicepresidenter.

- Från början handlade det bara om det sportsliga. Men de senaste 15 åren har den olympiska rörelsen utvecklats enormt. Nu handlar det också om det sociala, kulturella och om miljön – och att olympiaden ska betyda någonting för staden efter spelen, säger hon.

I Vancouver och Whistler väger miljöaspekterna tungt.

– Det började redan i Lillehammer – det stora miljötänket. Sedan fortsatte det i Sydney. Det är i dag en väldigt viktigt del i OS-konceptet, menar Gunilla Lindberg.

Vancouver passar på att, som i Sydney, lyfta fram ursprungsbefolkningen; First nation (indianer), inuiter och métiser. Det är inte svårt att tippa vad OS-invigningen kommer att innehålla.

Alla vill tillföra någonting

Vancouver lägger till ”uthållighet” som OS-vokabulär.

– Alla OS-städer vill vara ett föredöme – och inte bara att idrottsmännen ska kämpa väl. Det är fascinerande att alla vill lägga till något eget. Det här är en möjlighet för olika städer att samla den egna befolkningen kring någonting och att visa upp sig fört världen. Titta bara på Lillehammer – en liten skitstad i Norge. Folk pratar fortfarande om den – och bilderna som kablades ut i världen, säger hon.

De olympiska spelen blir bara större och större, och det kanske bara blir stora städer som kan arrangera spelen.

– Man kan fråga sig lite vart vi är på väg, men egentligen är det inte antalet idrottare som ökar och antalet arenor som måste blir fler. Det är mediebevakningen som ökar, säger Gunilla Lindberg.

1988 i Söul var det 11 000 journalisten. I Peking 23 000. Det krävs dessutom mer och mer teknik för media, och det blir allt dyrare.

Till Vancouver kommer 10000 från media. Det betyder att det går två journalister på varje OS-deltagare.

– Men det är positivt för den olympiska rörelsen att det är sådant intresse. Det är framförallt sommar-OS som växer. Därför tror jag fortfarande att Östersund skulle klara av det. Det som krävd är att hotellsidan byggas ut. Här finns det chans att bygga något som är bra även efter OS, som här där den olympiska byn efteråt blir ett bostadsområde mitt i centrum, säger Gunilla.

Med så många OS-minnen har ändå Gunilla Lindberg en favorit.

- OS i Sydney var helt fantastiskt. Inte bara för arenorna utan för att australiensarna är så idrottskunniga och så engagerade. Och visade det. De hejade på alla, säger hon.

Nu fortsätter OS-förberedelserna också på andra håll i världen.

– Det är världsungdoms-OS i Singapore nästa år, OS i London 2012 och vinter-OS i ryska Sochi 2014. Och så ska vi bestämma vem som ska få spelen 2016; Tokyo, Chicago, Rio de Janeiro eller Madrid, säger Gunilla Lindberg.

Och hon är tillbaka i Vancouver vid invigningen i februari 2010.

Då lämnar hon bostaden i Upplands Väsby och sätter sig på flyget – som vanligt.

– Jag har 220 resdagar om året. Det är speciellt just nu när jag är generalsekreterare i vår världsorganisation för olympiska kommittéer. Där ingår 204 länder på fem kontinenter.