Det smäller i sargen intill, men Tomas Lindberg sitter lugn med fingret i fysikboken. Det är onsdag kväll och ungdomslaget har träning i Höglundaskolans gymnastiksal och Julia Larsson har fysikprov dagen efter och får lite tips.

– Det är ganska skönt att vara här även om man inte kan vara med, kompisarna är ju här och det går ju att plugga här också, säger hon.

På läktaren finns fler spelare som är krassliga och skadade och inte kan vara med på träningen.

– Det är bara bra att de kommer även om de inte kan vara med och träna. De ser vad vi går igenom och tränarna får en uppfattning om hur sjuka de egentligen är, om kan de vara med på matchen eller inte, säger Lindberg.

Han vet inte själv exakt hur länge han varit med i klubben, men han är inblandad i det mesta som händer och har satt sin prägel på klubben – och ställde ett ultimatum direkt när han kom som damtränare.

– Jag krävde att det skulle startas en ungdomsverksamhet för tjejer annars ville jag inte vara med. Man måste ha något att bygga framtiden på och det var på tok för lite tjejer som spelade innebandy överhuvudtaget.

En ungdomsverksamhet för tjejer kom i gång och när herrlaget började tappa folk tog Tomas Lindberg och sekreteraren Daniel Jacobson ett steg längre.

– Vi hade svårt att hålla full bredd i förening och bestämde oss ville nischa klubben mot tjejer. Det hade väl inget med feminism att göra, men det låg rätt i tiden och det kändes som en positiv och sympatisk åtgärd för tjejidrotten i stan, säger Daniel Jacobson.

Och tjejerna kom. Under flera år har Sundsvalls IBF varit Sveriges och därmed världens största tjejförening i innebandyns värld, även om Älvsjö AIK för dagen har åtta spelare fler.

– Att vi är bara tjejer har inte varit någon nackdel vad jag kan komma på. En fördel är om inte annat att det aldrig blir någon diskussion om damerna eller herrarna ska ha den och den träningstiden som andra klubbar kan ha, säger Inger Henriksson.

Dottern Sandra Henriksson ruschar förbi på planen, andra dottern, Sara Henriksson vaktar målet i A-laget. Själv sitter Inger Henriksson med i styrelsen och skjutsar döttrarna över stan till olika träningar, men det gör hon gärna.

– Lagidrott är fostrande, man får lära sig hänsyn och respekt och att planera sin tid. Skolan måste gå först och läxorna ska bli gjorde, sedan är det en fantastisk gemenskap.

Anna Rimeslåtten, som spelade i Fränsta tidigare ser ingen nackdel med att klubben är en ren tjejförening.

– Nej, inte vad jag tänkt på. Det är bara kul att det satsas på tjejer för en gångs skull, det satsas så mycket på herrlag ändå, säger hon.

A-lagets tränare Magnus Ehn gör ingen skillnad på tjejer och killar, i alla fall inte träningsmässigt.

– Träningen är densamma, men jag kommunicerar annorlunda med tjejerna, killar gör vad man säger utan ifrågasätta, tjejer vill mycket mer veta varför vi gör det eller det.

Han tror absolut att klubben har kapacitet att klättra uppåt i seriesystemen.

– Det mesta handlar om träningstimmar, antal timmar med klubba och boll är viktigare än talang även i division I, först i yttersta eliten krävs talang på ett annat sätt. Innebandy måste också bli ett alternativ som förstasport och inte bara ett komplement, säger Ehn.

Sara Andersson i ungdomslaget prioriterar innebandyn på vintern och fotbollen på sommaren.

– Tränarna vet ju att jag rör mig och tränar och vet varför jag inte kommer. Jag kommer när jag kan och tänker inte välja förrän jag måste. Just nu vet jag faktiskt inte vad jag skulle välja.

Att det blir mycket träning har hon inget emot.

– Att träna är inte jobbigt, jag måste bara träna, det är kul och ska man utvecklas och gå vidare så måste man träna.

Att klubben bygger för framtiden märks på många sätt, alla tränare på alla nivåer erbjuds utbildning och för spelarna har klubben tagit fram ett teknikmärke där ett antal övningar ska klaras av på tid och i serien gäller det inte bara att vinna för A-laget, det blir träning där också.

– Den här säsongen har vi satsat på att spela ihop oss som ett lag, individuellt har vi många bar spelare, men kliver vi upp en division fungerar det inte att dra tre gubbar och skjuta själv, vi måste spela runt och ha en spelidé, säger lagkapten Matilda Brusell.

Samtidigt är Sundsvalls IBF en förening för alla. Både för dem som bara vill ha kul och för dem som vill lite mer. Till distriktsmästerskapen matchas klubbens bästa spelare över laggränserna.

– Det blir som en morot för de spelare i klubben som vill lite mer och samtidigt är det nyttigt att spela ihop i olika konstellationer och mixa spelare mellan lagen. Då blir vi mindre sårbara när vissa väljer att sluta och vi ska sätta ihop nya lag, säger Tomas Lindberg.

Både han och Matilda Brusell tror att laget kan ta klivet upp i division I nästa år.

– Jag tror vi har som krävs. Även om vi har en ung trupp och en ganska tunn trupp. Även om man inte varit på alla träningar får man spela, mer konkurrens skulle göra laget bättre, säger Brusell.