Den 18 augusti tar han flyget över Atlanten. 19-årige Erik Grahn är redo – från uppväxten i föräldrahemmet på Haga ska han stå på egna ben.

– Åtminstone det första året ska jag bo i en studentkorridor. Det är man "tvungen" till, för de vill att man ska prova på collegelivet. Men på många sätt känns det skönt; allt är liksom klappat och klart och frukost, lunch och middag ingår i avgiften första året, säger han.

Den egna matlagningen är han inte orolig över, haken kan vara krocken mellan det svenska och det amerikanska köket.

– Jag var över och tittade på två universitet i North Carolina, allt var jättebra förutom maten – det var mycket wraps, pizzaslicar, läsk och sånt. "Vanlig" mat fanns längst inne i ett hörn bredvid mjölken. Jag tror att jag skulle ledsna ganska fort om jag bara åt sånt de äter där.

– Jag har alltid bott hemma, men jag tycker om att laga mat. Det är ett litet intresse så den biten är jag inte orolig över. Sen kanske jag inte städar hundraprocentigt noga varje gång …

Att lämna landet för fortsatta studier är inte speciellt spontant.

– Tanken att åka har väl funnits ända sedan jag började på gymnasiet. Det har varit mycket tänkande på vad jag egentligen vill göra; processen att ta sig dit jag är nu har tagit ett och ett halvt år med alla ansökningar och kontakter. Jag har till exempel gått igenom en massa processer som visat att jag aldrig tagit emot prispengar, att jag är amatör.

Grahn har fått viss hjälp att bekosta åtminstone delar av tiden på Texas Tech i Lubbock i jättedelstaten Texas nordvästra hörn.

– Jag har fått stipendier, men jag vet inte riktigt hur mycket jag lyckats få. Det har föräldrarna bättre koll på. Om det går bra för mig med golfen kan jag i alla fall få ett större stipendium.

Erik Grahn har inte spikat vad utbildningen slutligen kommer att leda till.

– Jag läser fyra år i stället för tre och utbildningen är upplagd med mycket grundläggande studier från början för att sedan bli mer specialiserad. Just nu känns psykologi eller business mest lockande, säger Grahn vars alternativa karriärval låg långt från golfen.

Det var inte fotboll eller hockey, det var inte ens någon annan sport. Det var en helt annan melodi.

– Jag har alltid varit intresserad av att musicera; spela piano, gitarr och att sjunga och så. Till slut var det mellan golf och musik jag valde.

– Jag kände att det är nu jag måste satsa på golfen, musiken har jag alltid med mig och den kan jag ta upp senare om golfen inte skulle gå bra, säger Grahn och fingrar på en av klubborna i den välfyllda bagen.

Att sporten blev just golf var däremot varken oväntat eller självvalt.

– Jag började jättetidigt, jag hade inget val, säger Erik vars föräldrar spelar med både entusiasm och framgång.

– Han är faktiskt den av oss som inte gjort hole in one, ändå är det han som får åka till USA, säger pappa Anders med ett skratt.

Han satte sin fullträff på Skottsunds första korthål i våras, och i fjol var det mamma Eva som prickade rätt ned i koppen från åttans tee.

– Jag hade solen i ögonen, så jag såg aldrig när den gick i, säger hon.

– Hole in one är överskattat, det kan alla göra med lite tur, säger sonen och blänger lurigt mot föräldrarna.

Hur mycket golf kommer det att bli för dig i Texas?

– Mycket, väldigt mycket, ungefär 30 timmar i veckan samtidigt som det är skola. Man kommer inte att hinna tänka så mycket har jag hört. Tiden lär gå rätt fort.

– Skolan har faktiskt en egen bana och vi i skollaget får spela på alla andra banor. Universitetsidrott är otroligt stort i USA, säger Grahn som får en landsman att ty sig till på Texas Tech – Nils Florén som var hemma och spelade Scandinavian Masters förra helgen.

Måste man flytta från Norrland om man ska bli en riktigt bra golfspelare?

– Nej, egentligen inte. Vi ligger efter vädermässigt, men det finns ändå väldigt mycket man kan träna på. Det är bara att ligga i och ha fantasi, säger Grahn som själv är mest nöjd med spelet fram till greenerna.

Puttningen har en del att önska, enligt +1-handikapparen.

Vad är viktigast – talang, teknik eller träning?

– Allt det hänger ihop, men jag tror att väldigt mycket handlar om träning. Jag är något av en ensamvarg och har inga problem med att gå bort till övningsfältet och stå där några timmar. Man måste ha bolltalang och teknik, men är man inte beredd att träna så går det inte.

– För mig är det viktigt att fokusera, att gå in hundra procent inför varje slag. På banan vill jag ta ett beslut och följa det – jag funderar på vad jag vill göra, vad jag borde göra och vad som är lättast.

– Sedan är jag ändå en känslomänniska, inte så att jag blir sur och så. Nej, jag är en känslamännsika. Jag har alltid gått mycket på känsla när jag spelar.

För Grahn går musiken, livet och golfen hand i hand.

– Musik är fantastiskt bra för att hamna i rätt sinnesstämning. Jag brukar lyssna på The World's Greatest med R. Kelly – en sån låt, en sån grej, ett sånt självförtroende. Då kan man känna; "Jag är bäst, det är bara att gå ut och bevisa det".

Oavsett vilket sammanhanget är när Grahn peggar upp är målet givet. Oavsett om det är tävling, spel med föräldrarna eller 18 hål med kompisarna.

– Jag vill alltid vara bäst, säger han.

I dagsläget är han den bäst rankade spelaren i Medelpad, men i familjens interna hole in one-liga har han en del kvar att bevisa.