När Sverige tog sig an lilleputtlandet San Marino var stadion utsåld till sista himmelsblå stol. De svenska presenterades under helhjärtade hyllningar, men när det var dags för ”mina damer och herrar - nummer 10, Sveriges lagkapten Zlatan Ibrahimovic”blev stämningen magisk, gåshuden påtaglig och jublet så öronbedövande att Den lille havfrue på andra sidan sundet tog ett stadigt grepp om sin sten.

Zlatan regerar på alla plan; han är kung i sin monarki, president i sin republik och i Malmö är han Gud allsmäktig.

Men det är inte bara den kungakrönte som får mig att falla för fotbollens Skåne.

Här finns talangerna – landslaget har sina skorrande skåningar och i juniorlandslagsleden kryllar det av pågar.

Här finns klimatet – inget ont om vårt kära Norrland men jämfört med sena vårar, tidiga höstar och bitande vintrar är förutsättningarna för fotboll i Skåne … bättre.

Här finns framtiden – årets svenska mästare blir antingen Malmö eller Helsingborg. För att få fason på den miserabla europeiska klubbfotbollstrenden hoppas jag att MFF lyfter Lennart Johannsons pokal mot en himmelsblå sky.

Malmö har förutsättningarna - sin stadion, en ekonomi som förgyllts tack vare Zlatans Eriksgata. Flytten till Ajax gjorde sitt och efter det har den ena sedelbunten efter den andra fyllt kassakistan via procent på alla hundramiljonerstransfers mellan Juventus, Inter, Barcelona och senast, men kanske inte sist, Milan.

MFF har alla chanser i världen att bli det svenska laget som tar klivet ut i Europa. Igen.

San Marino, som är mest känt för sin anonymitet och sina fina frimärken, hade inget att hämta mot ett inspirerat, Hamréninfluerat svenskt landslag.

Och i ärlighetens namn tror jag inte att laget som spelar fritidsfotboll vid sidan av sina jobb som krukmakare, lampförsäljare och elektriker skulle briljera mot GIF Sundsvall heller.

Mot tio svenska heltidsproffs och en inspirerad Ibrahimovic var de dömda på förhand. De hade 3-129 i målskillnad på 27 EM-kvalmatcher – 90 minuter efter avspark var siffrorna i kolumnerna än mindre smickrande.

Från förbundets sida var det ett genidrag att lämna Nationalarenan. Det blev en magisk Zlatanafton på en magnifik stadion, kryddat av en atmosfär som aldrig skulle kunna uppstå sisådär 62 mil åt nordost – på en fuktig, ruggig betongkoloss i Solna.

Och när Zlatan tryckte in 1-0 efter 6.56 vrålade publiken så att Den lille Havfruen förmodligen trillade ned i Öresund. Det enda magplasket, bortsett från Olof Mellbergs utvisning, den här kvällen.