Marit Björgen har tagit plats som OS-drottning och inte mycket talar för att hon kommer att släppa ifrån sig kronan under den andra veckan heller...

Men efter fyra tunga svenska fjärdeplatser i Olympic Park fick det vara nog, resonerade Anna Haag, som den här fredagen svarade för en insats i ren Kalla-klass.

Åt Björgen fanns inget att göra, men som dalkullan slet för sitt silver. Offensiv körning under hela den klassiska delen och även efter bytet av skidor och stil visade hon att Björgen, Kowalscyk, Kristine Steira, Therese Johaug, Aino-Kaisa Saarinen och italienskan Longo att skulle de bli av med henne fick de allt ösa på bättre...

I de sista stigningarna sållades hälften bort och Haag började se ut att få vissa problem.

Inte utför (glidet verkade helt perfekt), men i vissa partier uppför.

Så kom utförslöpan som sänkte Kalla in till Stadion – och då var Anna Haag obveveklig. Bestämt gled och jobbade hon sig förbi den yviga polskan Kowalczyk och norskan Steira, som med sin karakteristiska höga frekvens gjorde sina försök. Förgäves.

Det här var Anna Haags dag. Dagen då hon fick kliva upp på en storinternationell mästerskapsprispall och skida hem ett olympiskt silver.

Jag skrev och berättade redan efter Kallas 10-kilometersguld att den svenska skidhistorien inte direkt vimlar av individuella medaljöser. Nämnde då Toini Gustafsson stora triumf i Grenoble-OS 1968 och innan dess får man gå tillbaka till -56 i Cortina, då Sonja Edström tog ett brons på 10 km. Thats it...

Och att just Haag fick till en fullträff känns extra bra, då hon ända sedan genombrottet i Tour de Ski (strax efter topp-tio när Kalla vann för två år sedan) har fortsatt utvecklas till att bli både komplettare och kapabel att utmana de bästa, exempelvis landsmanninnan och rubriknamnet Kalla.

Moraåkaren är dessutom för det mesta glad, frispråkig och så där lagom tuff.

Kanske hade också Charlotte Kalla kunnat vara med och fightas med Björgen, Haag och de andra, men in till varvningen i den sista luriga utförsbacken drattade hon på ändan efter att ha krokat i Longo. Ingen stor vurpa, men tillräcklig för att hon skulle komma ur rytmen, tvingas rusa ikapp och sedan långsamt falla tillbaka igen.

Kalla slutade åtta, långt från täten och är säkert revanschsugen inför fortsättningen av OS, som lovar att bli fortsatt skojig. Ta stafetten som exempel. Hittar vi bara en fjärde åkare vid sidan av Haag, Kalla och Anna Olsson, ja då ska inte ens Norge kännas sig säkert.

Tre Kronor inledde om inte lysande så i vart full betryggande överlägset Vitryssland, som efter svensk 2–0-ledning efter första perioden minst av allt såg ut som en gammal skräckmotståndare.

Den bilden höll inte matchtiden ut.

Efter 3–0 tidigt i andra perioden sjönk kvaliteten och i takt med detta greppade vitryssarna alla halmstrpn som fanns för att komma in i matchen – och vips verkade också publiken i jättegrytan Canada Hockey Place ha bytt sida.

Med 3–2 på tavlan sjöng det i ena stolpen bakom Jonas Gustavsson och jag var rädd för ett nytt fiasko likt det i Salt Lake, låt vara i en gruppspelsmatch i stället för kvarten, men ändå.

Som tur är rusade sekunderna fort där i slutet och vi kan nu ladda för en riktigt finnkamp sent söndag kväll (måndag morgon hemma i Sverige).

!

Jevgenij Plusjenko var tillbaka i olympiska sammanhang – och i vanlig ordning drog han ner applåder för sina hopp och snabba fötter. Men till guld räckte det inte. Amerikanen Lysacek var faktiskt ännu bättre och konståkningsvärlden har fått en ny regent.

!

Hockeyturneringen håller hittills vad den lovat. Och inte blir det mindre spännande av att inte bara Kanada tappat poäng, utan även Ryssland fick känna att inga matcher är lätta när Slovakien avgjorde på straff.