Synen är redan klassisk. Generationer av idrottsintresserade svenskar kommer att berätta hur Marcus Hellner i ensamt majestät glider in på den olympiska skidarenan och blir erbjuden en svenska flagga, hur han bromsar in, tar emot – och sedan utan större stress vecklar ut den för att glatt kunna vifta och vinka över mållinjen.

Själv var jag mest nyfiken på vad det stod skrivet över det gula korset?

Jo: Sunne. En vänlig värmlänning fixade det enda som saknades denna fantastiska skiddag, då Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner blev olympiska guldmedaljörer över 4 x 10 km.

Och trots att det svenska laget vann klart och loppet igenom hade full kontroll saknades inte dramatiska inslag.

Som vädret. Nollgradigt på morgonen, kramsnö, men uppehåll från start. Ymnig snöfall modell lapphandskar därefter på Johan Olssons andra sträcka. Sedan dimma när Södergren åkte – och symboliskt nog sprack molnen upp så att solen kunde titta fram lagom till Hellners defilering mot de väntande lagkompisarna i och kring målfållan.

Det var så vackert. Så starkt. Så fulländat på något sätt.

Vilket gäng!

Richardsson, som aldrig förivrade sig från start, och efter en stark genombrottssäsong nu kan titulera sig olympisk guldmedaljör.

Johan Olsson, kämpen som gjorde grovjobbet när Hellner långspurtade hem tremilsguldet i skiathlon, och som nu på nytt gjorde ett på många sätt avgörande ryck. Det var ju där Norge (Hjelmeset) försvann från guldkampen.

Anders Södergren, veteranen som hade oturen att vara som gjord för den gamla tidens åkning med individuella starter samtidigt som mass- och jaktstarter blivit på modet. Här bidrog han med rutin och styrka och höll avståndet ner till Norge, som jagade bakom tättrion (Frankrike och Tjeckien kompletterade).

Marcus Hellner, OS-kungen! Killen som ännu inte fyllt 25 och som därmed ska kunna vara ännu bättre om fyra år. En från Västergötland naturaliserad Gällivarebo,utrustad med så mycket mer kraft och speed än man kan tro vid blotta anblicken.

Stafetthistorien är lång och listan över antalet svenska hjältar lika lång.

Farfarsgenerationen snackar forfarande om "Assars lada", där han ryckte och knäckte finske Mäntyranta vid OS i Innsbruck 1964.

Vi som är på väg in i den övre medelåldern glömmer nog aldrig när Thomas Magnuson knäckte en annan finländare (Pitkänen) i en backe i Lahtis-VM 1978, efter att ha gått upp jämsidas och tittat motståndaren i ögonen innan han sa hej då...

Sedan är ju den senaste olympiska guldkvartetten värd några extra rader, förstås.

Det var ju i Canmore, utanför Calgary som Sverige senaste vann en OS-stafett.

22 år har gått sedan Jan Ottosson, Tomas Wassberg, Gunde Svan och Torgny Mogren skidade hem guldet, något som senare följdes upp med Gundes femmilstriumf. En magisk seger, som följdes upp på samma sätt vid VM 1989.

Sedan dess har vi väntat. Väntat, hoppats, trott och lidit (minns Jörgen Brinks genomklappning på slutsträckan 2003 och ännu värre: 13:e plats på OS i Salt Lake ett år tidigare).

I Callaghan Valley, utanför Whistler i det sydvästra hörnet av Kanada, var all väntan över.

I stället fick vi vara med om en ny klassiker, där ett nytt kapitel i stafetthistorien modell lyckligt slut författades av...och namnen tål att upprepas: Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner.

Och jag längtar redan till nästa stora stafett, i Holmenkollen på VM nästa år – och näsa OS i Sotji 2014.

Då är förmodligen Södergren borta, men stommen i den nya gyllene generationen är kvar. Det känns skönt att veta.

!

Inte bara patrioterna i fransktalande provinsen Quebec grät och höll tummarna när Joannie Rochette åkte sin obligatoriska del (kort programmet) i damernas fria. Det handlar förstås om konståkning och hela Kanada – och kanske en del av resten av världen också – följer nu med spänning mademoiselle Rochettes avslutning i dag. När hon placerade sig trea häromkvällen var det två dagar efter hennes bors bortgång.

?

Sveriges medverkan i längdåkningens damstafett hänger minst sagt löst. Minsta lilla problem under natten och det blir tomt på den svenska platsen i startfållan. Sjukdomar av olika slag har bokstavligt talat sänkt laget – och släckt medaljförhoppningarna.