AIK var först och nu har också Djurgården följt efter. Ut ur Globen och in i gamla grannen, Hovet, som genom diverse ansiktslyftningar och ny make up blivit som ung på nytt.

Men fortfarande händer det att folk vallfärdar till den drygt 20 år gamla evenemangsarenan, vars utseende faktiskt är unikt (även om 70-talets Z-kupol i Östersund var först) och som en gång i tiden levde hyfsat gott på hockeyfolket.

När den nordamerikanska proffscirkusen NHL intar Stockholm Globe Arena är märkligt nog allt som förr. Som när AIK var ett potentiellt slutspelslag vart och vartannat år, som när Djurgården år efter år visade varför man blivit mesta mästarna i svensk ishockey och som när Tre Kronor fortfarande matchade fotbollslandslaget fullt ut i kampen om popularitetstiteln "folkets landslag".

Det är folk från Skåne i söder till Norrbotten i norr.

Lilla NSK hemma i Medelpad har passat på att dra ihop ett rejält gäng entusiaster, som brukar kunna tänka sig ett par dagar med L-G Hockey Games också, men nu, med Detroit och bygdens son Henke Zetterberg på plats, ja då är det drag värre...

Jag blickar ut över arenan, som inte sällan brukar beskrivas i diverse kritiska ordalag. Opersonlig, stel, långt ifrån intim och luftig.

Men då har det å andra sidan varit fullt.

Inte som nu.

För nu blir det minst lika varmt som i de goa gubbarnas Scandinavium. Och nog tycker jag mig se att det arrangerande NHL-folkets kinder klär i nästan samma nyans som stolarna.

Förmodligen av tillfredsställelse och uppdämd upphetsning över hur lyckat detta med några premiärmatcher i Europa (Chicago–Florida gör ju samtidigt upp i Hartwall Arena i Helsingfors), för om vi kan diskutera och vända vrida på frågan om detta är bra för svensk hockey, så råder det nog ingen som helst tvekan om att den här sortens hockeypropaganda i alla fall gynnar arrangerande NHL.

Det är ganska givet att man inom NHL redan känner av konkurrensen från främst ryska KHL. Inte så att det stör, kanske, men jag är övertygad om att det funderas på motdrag. Strategiska motdrag som gynnar de egna affärerna. Och det är nära nog det enda som räknas i USA och Kanada.

Att "bjuda" den svenska publiken på ett par höjdarmatcher av den här typen, med riktiga poäng på spel, spär på intresset för den legendomspunna ligan. Och när dessutom svensklaget nummer ett, Detroit Red Wings, finns med som den ena parten, ja då är förstås succén given.

Jag har sett samlarbilderna på 1960-talets NHL-lag i saligt insomnade Rekord-Magasinet och dess efterföljare All-sport och jag har tydliga minnesbilder från mina tidiga tonår, då Team Canada och mäktiga Sovjetunionens landslag brakade samman i den första utmanarserien. Det var också då, under 70-talets första år, som de första TV-sändningarna från NHL nådde oss. För att inte tala om de första upplagorna av Canada Cup under andra halvan av 70- och det tidiga 80-talet.

Allt detta har höjt värdet och intresset för NHL hos oss svenskar.

Men att det skulle vara så här festligt stämningsfullt, nyfiket och högtidligt trodde jag ändå inte. Det är det som känns litet märkligt efter alla år med TV-matcher varje vecka och fler och fler svenska spelare i minst sagt bärande roller.

Som "vår egen" Henrik Zetterberg.

När kvällen blev till natt visade han i vissa byten att han i vanlig ordning kommer att vara en nyckelspelare för sitt Red Wings. I andra byten syntes det lika tydligt att han efter sin ljumskskada har en bit kvar till den klass som brukar visa sig i form av en av de högsta lägstanivåerna i den här sporten.

Litet svajigt var det för övrigt i hela Detroitlaget, som vid ledning 3–1 i andra perioden borde ha ryckt ifrån och "dödat" matchen.

I stället tilläts det större och tyngre St. Louis med comebackande Paul Kariya komma tillbaka...