Efter andra perioden gick jag och spankulerade utanför pressrummet. Kaffet och kakan fick vara i en stund, där otäcka kvalseriespöken åter började oroa i min tankevärld.

Mötte en Timråledare för ett ögonblick och slängde ur mig något om "en av de sämsta perioderna man sett den här vintern"

Då tittade han litet lurigt på mig. Sedan kom den avväpnande kommentaren:

– Du...man glömmer så fort...

Jo, det är klart. Visst har det spelats uslare ishockey i den här arenan, och säkerligen den här säsongen. Men bra var det inte. Och jag tror vi är många som går till det nära tre veckor långa OS-uppehållet med blandade känslor.

Mycket besvikelse över att det inte blev tre poäng, vilket förmodligen hade inneburit dödsstöten för Södertälje och möjlighet för Timrå att gasa på i en enda riktning – mot slutspel.

Men samtidigt tacksamhet över kvitteringspucken, som gör att Södertälje fortfarande har fem poäng upp till Timrå närmast ovanför kvalseriestrecket.

Förutsättningarna var ju sådana. Inget lag fick förlora, men Södertälje behövde vinna. Och då kan det förstås bli litet krampaktigt. Speciellt när sörmlänningarna gick åstad och gjorde 0–1 redan efter 9.54 i första perioden...

Och hade det inte varit för att detta Södertälje den här säsongen lyckats kämpa sig tillbaka i både enskilda matcher och i serien som helhet så hade det sett åtminstone halvlugnt ut.

Men SSK är ett lag som verkligen vägrar ge upp. Som spelar efter resurserna – kalla det "grishockey" om ni så vill – och som när det nu gällde som mest visade upp litet mer ilska, lite mer desperation och lite mer fart på både pucken och i skridskoåkningen, jämfört med ett Timråmaskineri som verkade gå på ångorna i stället för högoktanigt bränsle.

Om man undertrycker de första impulserna och reaktionerna, som kräver mer, är det också lätt att förstå varför det såg så oskärpt ut i framför allt de avgörande lägena i offensiv zon.

Topplaget HV i Jönköping i torsdags följdes ju av bottenkrigande Rögle i Ängelholm i lördags, och så bara en dags vila innan en ny sexpoängsmatch väntade här hemma i går kväll. Mot erkänt aggressiva och svårspelade SSK...

Men inte bara matchprogrammet har varit tröttande.

Även skadesituationen har frestat hårt på Challe Berglunds och Per Nygårds gäng, som ända sedan tidigt i höstas varit extra hårt drabbat på backsidan.

Målskytten och poängräddaren den här gången, Gabriel Karlsson, är det kanske tydligaste exemplet.

Under två perioder av serien har han, som egentligen är center, skolats om till back – och som sådan matchats oerhört hårt. Och när "Gabbe" lirat center har det även där blivit en hel del extra speltid i framför allt numerära underlägen.

I går var den kloke dalkarlen inne på baklängesmålet och gjorde en minst sagt medioker insats, ja rent av svag, innan det efterlängtade kvitteringsmålet kom från hans klubba i slutperioden.

Ett klassiskt skitmål i en typisk skräpmatch...