Kungen på plats – då sken solen mer än länge, länge över svensk längdskidåkning.

Jag vet inte hur många som kommer att rymmas i 2030-talets skidboom, men tro mig: den kommer. Den måste komma!

Under en vinter när snötäcket legat vitt och fast över hela (!) Sverige sedan julhelgen har ett helt folks slumrande kärlek till längdåkningen fått extra näring under ett OS, som hittills överträffat alla förväntningar – om vi nu väljer att helt och fullt fokusera på skidsporten.

Jag vet heller inte om gårdagens medaljduo, Marcus Hellner och Johan Olsson, minns eller hört berättas om det senaste svenska distansguldet på herrsidan – Gunde Svans femmilsseger i Canmore, Kanada (!) 1988 – men jag är övertygad om att generationen med Thomas Wassberg, Gunde Svan, Janne Ottosson, Torgny Mogren med flera inspirerat en hel generation knattar att börja träna och satsa på längdåkning.

Det har tagit tid. Och klimatet (förändringen) har inte varit med oss skidvänner.

Men nu har vi den här. Det började så smått i Turin med framför allt fantastiska sprintframgångar.

Nu 22 år efter Gundes sista stora OS-insats är det distansåkarnas tur.

Först Charlotte Kalla (guld på 10 km fritt), sedan Anna Haag (silver på 15 km, skiathlon) och i går Marcus Hellner (guld) och Johan Olsson (brons) på 30 km, skiathlon.

Så av sex svenska medaljer har längdåkarna svarat för fyra!

Klart att detta kommer att få effekt, både på kort och lång sikt. Men nästa OS-guldhjältar behöver ju inte vänta till 2030-talet. Det är bara det att jag tror att massor med svenska pojkar och flickor kommer att rusa ut och vilja använda de nyinköpta grejerna (sporthandlarna har ju sålt slut från Stockholm och söderut) i dag och under de veckor som är kvar av den ovanligt långdragna, kalla och snörika svenska vintern.

Men flera grenar återstår här i Vancouvertrakten, där blågults inmutningar i Callahan Valley har alla möjligheter att inbringa ännu mer.

Både herrarnas och damernas stafettlag bör vara med i medaljstriden, även om det känns som en verklig utmaning för coacherna att hitta bästa komplementet till givna damtrion Anna Olsson, Anna Haag och Charlotte Kalla.

På 50 respektive 30 km nästa helg ska det också kunna bli ett eller annat pallbesök.

En sån som Anders Södergren såg till exempel ut att vara tillbaka på allvar. Tiondeplatsen säger inte allt. Södergren gjorde ett bra lopp, inte mins som taktisk anförare/bromsare av huvudklungan under delar av den andra halvan. Och så tog han sig i mål före Petter Northug. Bara en sån sak...

Men först: sprintstafetter på måndag.

Den stora förloraren blev dock ryssen Legkov, som var den som attackerade och drog fram klungan bakom Johan Olsson, som efter skidbytet som mest haft ledningen med nästan 25 sekunder.

Jakten blev framgångsrik. Men Legkov hamnade precis utanför podiet.

Tur för Johan, det, som var den som "gjorde loppet".

Så att han var rörd till tårar och så lycklig att det nästan gick att ta på efter att ha hållit just Alexander Legkov efter sig är hur lätt som helst att förstå.

Och i dag är jag säker på att många ungar runt om i Sverige leker att de är tuffe och modige Johan Olsson och smarte och supersnabbe Hellner.