15 erövrade OS-medaljer mellan 1948–1988.

Frågan är om det blir några fler?

Den svenska trion Joel Eriksson, Daniel Friberg och Johan Röjler var VM-tvåa i lagtempot, eller vad man ska kalla den här förföljelsevarianten för på svenska, i fjol. Etta den gången: Holland.

Med Holland i samma parlöp och direktutslagning var det inte så mycket att hoppas på. Att Sven Kramer skulle bryta sig loss och byta ytter- mot innervarv en gång till fanns ju liksom inte på kartan ...

Och mycket riktigt. Det blev bara ett heat för det svenska laget, som aldrig var nära att störa världsrekordhållarna från Holland.

Annars är ju hastighetsåkning på skridsko en suverän tv-sport (ingen kan dock ersätta Bosse Hanssons refererande och klockande) och det må vara blåsigt, kallt och ödsligt på Gärde, men ute i stora vida världen finns hallar som den här i Richmond, strax söder om Vancouver. Läckra och publikvänliga saker – med ett enormt tryck när framför allt de holländska fansen i sina orangefärgade kläder, mässingsinstrument och jättelika träskor dominerar läktarkampen mot främst kanadensare och amerikaner.

Jag har varit här ett par vändor. Första gången när tjeckiskan Soblikova på lätta ben och fötter dansade runt ovalen skrinnade hem ett guld före bland annat ett helt gäng kanadensiskor, varav bronsmedaljösen Kristina Groves har rötter i Tröndelag (på en banderoll stod på norska något om att hela Steinkjer hejar på Kristina).

Och så den här fredagen, då det äntligen fanns ett svenskintresse att tala om.

Hur har då Sverige kunnat rasa så djupt att man fram tills dess att det här laget presenterades knappt kunnat mer än ett namn – jag trodde ett tag att Johan Röjler var den ende som tävlade på internationell nivå – utantill?

Tja, för det första har alla vintriga utomhusidrotter det tufft i konkurrens med innebandy och andra mer bekväma varianter, som inte är väderutsatta.

Och här har vi nog den stora boven till den svenska tillbakagången. För att kunna bedriva en vettig verksamhet krävs förstås att det finns is (konstfryst är då en grundförutsättning om man inte bor i norra Norrland) och för att en extra talangfull åkare ska ta nästa skär framåt handlar det om att träna inomhus (förlänger säsongen) utan ofrivilliga stopp på grund av regn, kyla och snöstormar.

I Sverige finns bara ett par hallar anpassade för skridsko.

Ruddalen i Göteborg var först, men den där överbyggda ovalen kom först på 1990-talet, efter Tomas Gustafson-epoken, och då var det redan lite sent.

I dag poppar det upp bandyhallar lite här och var i vårt avlånga land, men tror ni någon planerat in några meter extra runt om för att också skrinnarna ska kunna få plats för sin verksamhet?

Nix.

Och ändå lever sporten vidare.

Bland annat i Sundsvall, där familjerna Gustafsson och Forslund för traditionen vidare med en ungdomsverksamhet som håller på att växa sig allt starkare.

Kul för det gänget att få arrangera SM nästa år. Det brukar nämligen vara nyttigt för klubbsammanhållningen att samlas kring sådana evenemang.

Även Hagaström, utanför Gävle, lever gott och piggt, medan gamla jämtländska fästen som Östersund och Strömsund slumrar.

Det talas om en liten satsning i Umeå och det vore säkert hur välkommet som helst, för utan klubbar inga åkare och en på tok för dålig konkurrens för de som håller på...

Mattias Nilsson. Ständigt denne Nilsson. Jag vet inte hur många gånger den långe jämten tvingats fumla med extraskotten på sin tredje sträcka. Och till sista tvingas till en straffrunda. Likadant i går.

Björn Ferry sköt visserligen hyggligt på sin avslutande sträcka, men åkte för långsamt för att ge det svenska laget en chans på bronset. Så det var inte bara Nilsson som dabbade.

Därför: en ny fjärde plats. Precis som i Turin, förresten. Ni minns väl hur Carl-Johan Bergman då tappade bronset med en pjäxlängd.

?

Anja Pärson urspårning var ett ovärdigt slut på en gradios karriär, men Maria Pietilä-Holmner slutade fyra i slalomen och jag börjar suckande räkna fjärdeplatser. Anna Haag, Marcus Hellner, Anna Carin Olofsson-Zidek, Anna Olsson, damkronorna, herrarnas skidskyttestafett och så PH. Hur många kan det bli?

!

Ny medaljmatch i curling i dag. Med Niklas Edins unga lag, som egentligen var sundsvallaren Nils Carlséns lag – till Nils fick andra intressen och valde att kliva av storsatsningen, för att i stället komplettera farbror Per & Co. I mars spelar det laget VM i Italien. Kul, det också, men Nils borde varit med här!