Femmilarna är inte som förr. Inte lika slitsamma, inte lika stilrena.

Men dramatiken finns där – och precis som så många gånger förr blev femilskungen här i Callaghan Valley också OS-kung.

Världscupdominanten Petter Northug hade en trög start och har långt ifrån gjort rent hus. Men efter gårdagens guldspurt har den kontroversielle tröndern från Mosvik, på andra sidan Jämtlandsgränsen, samlat ihop två guld, ett silver och ett brons. Det är det bara Marit Björgen som slår...

Därmed tycker jag vi lämnar våra kära nabor för den här gången och ägnar oss åt det svenska längdlandslaget, som nu kan se tillbaka på ett rekord-OS.

Tre guld, två silver och två brons är ett fantastiskt facit.

Som mest har det blivit sex tidigare (1948 i S:t Moritz, då Sverige dominerade i umgänget med en av andra världskriget sönderslagen omvärld, och i Cortina 1956).

Jo, jag vet att det finns fler grenar och medaljer att slåss om nuförtiden, men då vill jag flika in att konkurrensen också hårdnat betydligt.

När en sån som Franco Nones skidade hem ett guld till Italien i Grenoble -68 sågs det som sensationellt, liksom när amerikanen Bill Koch (med en första prototypvarianten av skate) nöp en silvermedalj -76.

I dag hade ingen sagt något om exempelvis just italienare eller nordamerikaner varit med och stridit om medaljerna. Det är bara det att det här i kustbergen nordväst om Vancouver varit nästan som förr i tiden – med en stor norsk-svensk dominans.

Något som gör nästa års VM i Norges skid-Mekka, Holmenkollen, ännu hetare...

Jag är nämligen övertygad om att den här gyllene generationen svenska längdåkare kommer att glädja oss i flera år framöver.

Minns att Charlotte Kalla, 22, var den yngsta svenskan som vunnit OS-guld på skidor när hon höll för favorittrycket och banade vägen för de andra med segern över 10 km i fri stil för två veckor sedan. Silver-Anna Haag är bara ett år äldre, och dubble guldmedaljören Marcus Hellner är fortfarande bara 24 år, vilket betyder att han enligt konstens och vetenskapens alla regler borde ha tre-fyra år kvar innan han rent fysiskt ska vara som allra bäst.

Där är Johan Olsson i dag.

Syns rätt tydligt, va?

Västmanlänningen som tillbringade sina första juniorår i Stockviks röda dress har utvecklats i sin egen takt, tagit små steg framåt för snart sagt varje år som gått – och kan nu resa hem från Whistler och Vancouver med ett stafettguld och två individuella brons. Fantastiskt, det också.

Längdlandslaget regerar i vintersportlandet Sverige och många undrar kanske och spekulerar kring varför det blivit så?

Jag också.

Men som vanligt rör det sig om en kombination av anledningar.

Talanger föds, upptäcks och stimuleras. Oftast via studier på något skidgymnasium.

Men därefter är jag övertygad om att det Vintersportcentrum med forskning och tekniska hjälpmedel som byggts upp kring Mittuniversitetet i Östersund har spelat en stor roll för de senaste åren skidframgångar – och då inte bara för längdåkarna.

Vidare tycker jag att Gunde Svans insats inte ska glömmas bort i stunder som de vi nu njuter av.

Efter enmanssatsningar, utbrytargrupper och individuellt tänk in absurdum kom han in i verksamheten, fick bort en del surdegar, redde ut det som gick...och byggde det vi svenska är bra på: laganda.

Så när Gunde i somras tackade för sig var mycket redan vunnet...

Till sist: Hockey is Canada – Canada is Hockey. Det bara är så. Hockeyn genomsyrar allt här. Finalen blev den ultimata bilden av detta.