Apropå sexuella trakasserier i filmbranschen. Läser just nu en biografi om världens första och största internationella filmstjärna, Mary Pickford. När hon 1909, som sjuttonårig skådespelerska sökte sig till den moraliskt tvivelaktiga filmen, upplevde hon det lika förnedrande som att prostituera sig. Detta var en tid då vissa filmbolag hade tagit bort sofforna vid auditions för att unga kvinnor inte skulle bli överfallna, och kvinnliga statister fick betalt i silkesstrumpor.

Trots att Mary var en kavat flicka med höga löneanspråk kände hon sig genast sexuellt sårbar i den stunden hon satte sin fot på D W Griffiths bolag Biograph. Han dreglade över läckerbiten, men påpekade att hon var lite kort och fet. Frågade den osäkra flickan om hon "knew how to make love" och tvingade henne "älska" med en pelare i papier maché. Samma kväll bjöd han henne på middag som hon tackade nej till.

"Americas Sweetheart" skulle komma att styra både sin karriär och ett filmbolag under decennier. Inte desto mindre blir hennes upplevelser i filmens barndom en påminnelse om hur männen alltid haft makt över kvinnorna i denna bransch, med en ibland hårfin linje mellan regianvisningar och sexuella närmanden.

Och det drabbar förmodligen de längst ner i hierarkin, alltså inte etablerade Dramatenskådisar. Utan tjejerna i statist- och småroller som kanske har svårt att skilja på smicker och utnyttjande. Det hela problematiseras givetvis av att en del flickor själva tror att detta oundvikligt offer i karriären. Eller drar fördel av det.

I efterdyningarna av den avmätta Guldbaggegalan och inför den något stunsigare Oscargalan så funderar jag. Kulturpriser, från Karamelodiktstipendiet till Nobelpriset, har som kutym att motivera sina val av vinnare. Juryn på Göteborgs filmfestival motiverade priset för bästa nordiska film på följande sätt: "I filmen R introduceras vi till en värld som är både inuti och vid sidan av vårt samhälle. En hierarki, en maskin där individens öde inte är obetydlig. Dess hårda osentimentalitet närmar sig smärtgränsen och betonar rigiditeten i fängelsesystemet.".

Svenska kyrkan gav sitt filmpris till Babak Najafi för att de fann Sebbe vara "ett nyanserat drama om en ensamstående mor och hennes son i ett nyfattigt Sverige där vanmakt och explosiv desperation ställer extrema krav på individens överlevnadsinstinkter.".

Också när det gäller heders-Oscar eller guldbaggar för "särskilda insatser" bemödar man sig om vackra formuleringar. Som när man negligerat någons gärning och måste göra bot. Typ Chaplin som aldrig fick någon regi-Oscar men väl två hedersdito.

Men att utse en film till årets bästa behöver av någon anledning ingen som helst förklaring eller motivering. Vare sig det gäller Oscar eller Guldbagge. Det kan ju folket bakom Män som hatar kvinnor vara tacksamma för. Vi inser ju alla hur omöjligt det hade varit.